Free, I am free at last!

Gissa vem som är ute och åker runt stan själv?! Yours truly! Efter en del övertalning har jag nu fått tíllåtelse att ta mig fram själv, på dagtid, förutsatt att jag meddelar vart jag ska och när jag har kommit fram. Ni anar inte hur härligt det är att återigen testa på att vara en vuxen människa och inte en liten vante som hänger och slänger efter Roli när hon ska någonstans. Jag firade min nyvunna frihet med att åka till Center for Womens Development för att se om jag kunde övertala någon där att prata lite med mig. Efter att ha skrivit in mig, vilket man måste göra precis överallt, gick jag vilse i kontorskomplexet och var borta säkert 20 minuter innan jag hittade fram till en trevlig man som kunde hjälpa mig. Fast hans trevlighet försvann rätt fort när han upptäckte att jag inte hade mina brev och intyg på vem jag är och vart jag kommer ifrån med mig. Det är ju naturligtvis superklantigt av mig, mitt enda försvar är att jag inte tänkte på det eftersom jag aldrig behöver ta med sådana saker i Sverige. Den nu rätt ilskne mannen bad mig ihövligt att försvinna och inte ta upp mer av hans värdefulla tid, och jag lommade iväg, stukad. 100 meter senare kom en liten man flåsande efter mig. Den ilskne mannens chef hade hört om min fadäs och var villig att göra ett undantag. Gött mos! tänkte jag och bokade, trodde jag, in en intervju till idag fredag. Förberedd till tusen och med varje upptänklig form av legitimation med mig kom jag så tillbaka i morse och fick sätta mig i en djuuuuuup blå lädersoffa från 1985. Nämnde jag att jag var laddad? På gränsen till övertänd snarare. Tänk er då hur det kändes när det visade sig att vi idag hade bokat ett möte för att se när vi kunde boka en intervju. Lite snopet, ja. Men på onsdag ska den mycket snälle dr. Themba mobilisera alla han kommer åt på centret så då ska det minsann bli intervjuat av.

Jo, jag har varit på nationalbibblan också. *paus* Det är väldigt väldigt svårt att beskriva upplevelsen utan att låta snobbig och nedlåtande, så läs följande med vetskapen om att det verkligen inte är meningen...för om det här var nationalbiblioteket vill jag inte se hur de regionala biblioteken ser ut. Biblioteket bestod av en stor sal med sex bokhyllor. På dessa stod diverse böcker, i oordning. Bredvid "Lantbruksmaskiner förr och nu" från 1924 stod "Partikelfysik för genier" från 1960. Böckerna var trasiga, och inga nyare än tio år. I salen fanns också små små obekväma bord i trä där man kan sitta och läsa. Alla var upptagna. Hälften av besökarna sov i värmen. Det finns ingen luftkonditionering, bara en ensam fläkt i taket. Den är dock inte på eftersom man för tillfället saknar elektricitet.
    Jag kunde inte hitta det jag sökte själv så jag letadeupp en bibliotekarie för att fråga. Han förstod inte alls vad jag sa, inte ens när jag uppförde  "Jag letar efter officiella dokumnt angående tidigare och nuvarande regerings policys vad gäller jämställdhet och kvinnors demokratiska deltagande" som charader. Till slut fick jag skriva ner några stödord på ett papper som han kunde visa sin chef, som i sin tur kunde visa det för någon som kunde hjälpa mig. Jag hamnade slutligen i ett tio kvadrat stort - litet? - rum med referenslitteratur där jag förklarade att jag vill ha allt som handlar om kvinnor. Jag fick två böcker och fyra häften. En bok var jättebra, resten var väl...sådär. Man lär sig verkligen något nytt varje dag!!

Nu ska jag ut i solen igen, kanske händer det något den här gången.
//Blekfisen Elin

Kommentarer
Postat av: Magnus Edlund

Tog du reda på vilken den mest hemlånade boken var?



"Lantbruksmaskiner förr och nu" från 1924 ... jag skulle lätt checka ut den boken.

Postat av: Kicki

Tjo, vad roligt du måste ha det! Och vilka perspektiv på tillvaron du får! Kram!

2009-03-30 @ 14:01:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback