iblandblogg

Det enda stalle dar jag inte svettas ar under fotterna, pa trampdynorna. Allt annat ar genomfuktigt. Hoppas det ger er harliga mentala bilder, ni som inte har vett att njuta av kylan i Sverige!
    Idag ar jag pa praktiken, som i vanliga fall har luftkonditionering. Fast idag kommer och gar strommen sa mycket att den aldrig hinner kyla luften. Namnde jag att det ar ganska varmt just nu?
    Nar det ar valdigt varmt, da blir det dalig kvalite pa somnen...nog om det nu.


Sant som man inte pratar om i Sverige, det pratar man om hela tiden har. Jag har ju tidigare framfort nagra forsiktiga funderingar kring den nigerianska arligheten, och dar har vi verkligen en kulturkrock. Eller en kulturatombomb kanske snarare beskriver laget. HEJ, DU HAR EN FINNE PA KINDEN! skulle man inte skrika till sin kompis nar man traffas i en folksamling i Sverige. Ni kan ju gissa vart det hande och vem som var inblandad. Det finns flera andra exempel, men jag har nu gatt vidare (!) och forsoker fundera kring fenomenet och over min egen reaktion. Jag blir ledsen, generad...you name it. Vart gar gransen for hur mycket man ska integera sig och ta seden dit man kommer, och nar ska man satta ner foten och saga ifran att nej, det har vill jag inte vara med pa, det gor mig ledsen. Antar att jag blev rik om jag hittade svaret pa den fragan... Om inte annat tror jag i alla fall att det ar nyttigt att vara pa den andra sidan, i minoritet. Jag aker hem om ett tag, men invandring och integration ar ju aktuella fragor aven i Sverige. Visst ska man ta seden dit man kommer, men hur mycket ska vi egentligen begara att manniskor lamnar vid ytterdorren nar de tar av sig skorna och stiger in hos oss?
     Sa mycket av mig och mina varderingar stalls pa sin spets har, sa manga saker som jag aldrig reflekterat over ifragasatts och jag inser att jag kanske inte ar jag, jag ar den kultur jag ar uppvuxen i. Det ar lite trottsamt att standigt ta stallning, kanske ar det darfor jag ar nagot trott for tillfallet...